Svar från Näringsministern

Efter drygt en månad får jag ett svar från Näringsminister Thomas Östros. Här påpekas att departementet följer processen. Vad jag ifrågasatt är dock att själva beslutsprocessen är bristfällig och odemokratisk. Svaret på mina två frågor är anmärkningsvärt:

Beträffande Dina frågor så har jag erfarit av LKAB att det inte går att bryta malmen i en annan del av kroppen och att några andra metoder att bryta malmen inte finns.

Här medger alltså Östros att det enda beslutsunderlag departementet har kommer från LKAB. Just vad jag ifrågasatte: Att några ingenjörer, i ett aktiebolag utan insyn, styr över en hel stads öde. ... Ett odemokratiskt förfaringssätt som inte borde få förekomma i Sverige. Samantaget så bekräftar brevet mina farhågor om att departementet inte tar sitt ägaransvar och skaffar sig oberoende information, utan litar helt på vad ett vinstdrivande aktiebolag säger!

Översiktsplanen

Det är bråttom med den nya översiktsplanen. Vad jag förstår så förlorar kommunen alla sina förhandlingsfördelar gentemot LKAB och staten så fort den nya planen är antagen. Nu är tiden att ställa rejäla krav och skriftliga garantier från staten. Får man inte igenom kraven, vägrar man att anta en ny plan.

Det skrivs även att Kiruna ska bli en högteknologisk miljöstad. Vilket svammel och lek med ord. Verkligheten är att Kiruna ska få en enorm grop mitt i staden. Kiruna ska rivas.

Järnvägen

Järnvägsflytt dyr för LKAB lyder rubriken på artikeln i NSD. Kostnaden uppskattas till 2-3 miljarder kronor. Det ger en uppfattning av vad stadens rivning kommer att kosta. Många, många miljarder. Fem olika slingor presenteras, och beslutet ska fattas redan 2007. Bygget ska vara klart 2012. Hur kan det ha blivit så bråttom? Vilken planering har egentligen LKAB? Det här kom som en fullständig överraskning för oss när vi fick veta det i september 2003, säger Jan Hertting, Banverkets regionchef. Ofattbart.

Regeringen garanterar ingenting

En NSD-artikel med rubriken Regeringen tvekar. Östros vägrar lämna ekonomiska garantier för flytten av Kiruna stad.

I första hand är det här en diskussion som ska föras mellan kommunen och LKAB, säger näringsminister Thomas Östros.

Vilket svek av Staten! Man lämpar över sitt ansvar på ett aktiebolag. Här visar det sig att man inte kan lita på att staten ordnar det hela. I slutändan finns risken att vi Kirunabor blir lämnade åt oss själva. Just därför är det viktigt att kommunen pressar LKAB och staten på garantier i samband med att kommunen lämnar diverse tillstånd till LKAB. Den förhandlingspositionen kommer inte tillbaks. Tyvärr verkar kommunen mer intresserad av att hålla sig väl med Rosendbad än att ta tillvara sina medborgares intressen.

Brev till Näringsministern

För att få veta Statens inställning till vad som håller på att hända i Kiruna skrev jag den 6 november 2004 följande brev till den då nytillträdda Näringsministern Thomas Östros:

Jag skriver med anledning av planerna på att riva och flytta stora delar av Kiruna stad, som en konsekvens av LKABs malmbrytning. Jag undrar om staten tar sitt samhällsansvar, och mer specifikt Näringsdepartementet sitt ägaransvar.

Jag har två korta frågor till Näringsdepartementet:

1. Kan man bryta malmen i en annan del av malmkroppen?

2. Kan man bryta malmen med andra metoder?

Jag finner det märkligt att det inte finns någon omfattande utredning, med oberoende experter, som besvarar dessa frågor. Situationen nu är att några ingenjörer, i ett aktiebolag utan insyn, styr över en hel stads öde, med enorma mänskliga och ekonomiska konsekvenser. Ett odemokratiskt förfaringssätt som inte borde få förekomma i Sverige.

Stålnackes nya Kiruna

I NSD beskriver Kommunalrådet sitt nya Kiruna.

Kenneth Stålnackes dröm är att sjön Luossavaarasjön (sic!) ska bli en central punkt i staden. Han talar om strandpromenader och strandkafeer.
-Och tänk att ha etage hus i sluttningarna. Det vore spännande.

Är det inte märkligt att ett kommunalråd är lyrisk över att hans stad kommer att rivas? Det måste vara unikt. Han är vald för att ta till vara Kirunabornas intressen, och gör det genom att applådera att de kommer att fördrivas från sina hem och deras hus rivas. Dessutom får invånarna antagligen betala notan eftersom deras folkvalda inte vill försvara deras intressen.

E-10

Rivningen av E-10 tas upp i en NSD-artikel i samband med att Moderaternas trafikkommitte besökte Kiruna. Den nybyggda vägen kostade 50 miljoner av skattebetalarnas pengar. Elisabeth Nyström, vice ordförande, konstaterar att någon bär ansvaret och att Det är viktigt att man tänker framåt när man anlägger vägar.
Man kan bara hålla med... Att 50 miljoner kronor kastas bort verkar rent av brottsligt och borde utredas.

Växa genom att riva

En utmärkt insändare i NSD av signaturen Kirunabo med framtidshopp. Det bästa jag sett publicerat i ämnet. Många av nyckelfrågorna tas upp. Bakgrunden är att TV-programmet Uppdrag granskning visade ett reportage om brunkolsbrytning i Tyskland där människor fördrevs från sina byar (av ett Vattenfallägt bolag). Det ironiska är att samma sak kommer att hända i Kiruna. Människor fördrivs från sina hem. När liknande saker händer långt borta är upprördheten stor i de svenska medierna, t.ex. Lundin Oil i Sudan, men märkligt nog kan samma sak hända här hemma utan diskussion. I insändaren tas också upp något som är ofattbart om det är sant, nämligen att LKAB inte kan bryta södra delen av malmkroppen eftersom ett utländskt bolag mutat in det området (där bebyggelsen är ringa). Stämmer detta så är det en enorm skandal, som inte bara berör Kiruna utan även borde beröra alla svenskar, eftersom LKAB i sådant fall försingrat enorma gemensamma tillgångar genom att inte sköta sina inmutningar. Ändå tycker man att ett gruvbolag om något borde ha koll på detta. Jag har bara sett detta nämnas i några insändare, men om det stämmer så är det en skandal av nationella mått. Här skulle verkligen finnas stoff på hemmaplan för Uppdrag granskning.

Bråttom

Ungefär samtidigt som de två artiklarna i NSD skriver Kirunatidningen med rubriken Stadshuset hotat på sikt om LKAB satsar på ny nivå. Möjligen kom denna artikel först, och det nämns också att Kirunatidningen skrivit om ämnet i oktober 2003, något som dock gått mig förbi. Här kan man läsa hur bråttom det är. Redan 2008 kommer järnvägen och E10 att påverkas. Det påpekas också att E10 byggdes klart 2002 för 50 miljoner. En alldelens ny väg kommer alltså mycket snart att vara oanvändbar. Hur är det möjligt att Vägverket ej varit informerade? Ett enormt slöseri med skattepengar, vilket också uppmärksammas i senare artiklar. Överhuvudtaget är det svårt att förstå att LKAB endast fem år i förväg informerar allmänheten (och Vägverket) om vad som är på väg att hända. Man måste väl ändå ha känt till en längre tid att det kunde utveckla sig så här.

NSD följer upp

Två dagar efter den första artikeln i NSD kommer en uppföljare med rubriken Staden måste byta skepnad. Vilket väl kan stämma in på en stad som ska rivas. Artikeln inleds med LKABs planer sprider framtidsförhoppning i Kiruna. Överhuvudtaget är artikeln väldigt optimistisk. Här framför Kenneth Stålnacke att han inte är bekymrad över att en del av Kiruna stad kan tvingas begravas. Här har vi alltså ett kommunalråd som säger att han inte är bekymrad över att hans stad begravs! Man kan undra vad som krävs för att Kenneth Stålnacke ska bli bekymrad. Han fortsätter med att ställa frågan Vad är alternativet? En återkommande fråga. Tyvärr verkar det som att Stålnacke och andra makthavare inte aktivt sökt efter alternativ, förutom nedläggning av gruvan. Det borde vara ett kommunalråds plikt att söka alla tänkbara alternativ till att hans stad rivs, men tydligen inte. Han säger även att det är spännande att få vara med och forma Kirunas framtid. Vilken lek med ord. Vad han egentligen säger är att det är spännande att få vara med och riva Kiruna.

I artikeln ställs även frågan vem som ska betala. Men inga svar ges från LKAB eller Näringsdepartementet. Stålnacke säger att han har svårt att se att kommunen ska bära några större kostnader. Är det inte självklart att kommunen inte ska betala någonting alls? Ett vinstdrivande aktiebolag river en stad. Självklart ska bolaget betala, eller ägaren staten.

Man får även veta att kommunen fick information om LKABs planer sent 2003 och att man börjat planeringsarbetet och arbetet med en ny översiktsplan. En kommun med usla finanser sätter alltså igång med att spendera pengar utan att veta om man får ersättning för sina kostnader. Varför har inte kommunen ställt krav på ersättning från LKAB för alla sina merkostnader?

Den första tidningsartikeln

Torsdagen den 26 februari 2004 publicerar Norrländska socialdemokraten (NSD) en artikel med rubriken Ingenting är heligt - Både stadshuset och kyrkan får ge vika när brytningen går djupare. Dagen innan hade LKAB presenterat en karta som bland annat visar hur rasriskområdet breder ut sig med tiden. Gränslinjer för tre tidpunkter visas, och följande delar av staden berörs:

• 2013. Järnvägen, E10, Hjalmar-Lundbohmsgården, Bolagshotellet, Ullspiran, ...
• 2023. Stadshuset, brandstationen, Bolagsskolan, Hjalmar-Lundbohmsskolan,...
• 2033. Kyrkan, Sjukhuset,...

Det här var första gången jag såg saken nämnas i medierna, och första gången jag överhuvudtaget blev varse LKABs planer och deras påverkan på staden. Vidden av det hela är enorm. De områden och byggnader som berörs är de som utgör staden. Stora delar av övriga Kiruna är bostadsområden och/eller relativt nybyggda. I artikeln påpekar LKAB att allting är uppskattningar. Alltså skulle allt detta kunna vara borta inom 20-30 års tid. Hur blev det så här? Vad kan göras?

Redan nu för LKABs VD Martin Ivert fram en synpunkt som går igen många gånger senare: Vad är alternativet? Att släcka lampan och gå hem? Det finns alltså bara två alternativ: Att riva staden, eller att stänga LKAB. Det resonemanget håller inte eftersom det bygger på att alla andra alternativ är omöjliga, något som det är upp till LKAB att bevisa och som jag aldrig sett ens antydan till bevis för. Som exempel kan vi ta följande två alternativ:

1. Man bryter andra delar av malmkroppen för att minimera rasriskområdet.
2. Man använder andra brytningsmetoder för att minimera rasriskområdet.
   

Varför finns det ingen utredning av dessa två, och andra tänkbara alternativ?

Överhuvudtaget ger artikeln intrycket av att alla inblandade redan bestämt sig för hur man ska hantera frågan. Både den gamla och den nya politiska ledningen har poängterat att man ser positivt på att det sker en utveckling, säger kommunens administrative chef Ann-Catrin Fredriksson. Utveckling? Hur kan man kalla det för utveckling att en stad rivs? Och varför uttalar sig en tjänsteman om en fråga som i allra högsta grad är politisk? Men kanske vill man ge sken av att vi står inför ett fullbordat faktum och det som återstår är att reda ut några detaljer.

Redan nu bestäms också ordval. Martin Ivert säger att Det går att plocka ner byggnaderna och flytta dem. Det är alltså frågan om en flytt av staden. Visst, det går att flytta byggnaderna. Anta att vi begränsar oss till historiska och speciella byggnader. Då handlar det åtminstone om att flytta Hjalmar-Lundbohmsgården, Bolagshotellet, Stadshuset, Kyrkan, ett stort antal unika trähus från tidigt 1900-tal. Vad kommer det att kosta? Vem ska betala det? Sedan har alla dessa historiska byggnader arkitektur och placering anpassade efter omgivningen. Vart ska husen flyttas så att de passar in? Vad gäller kostnadsfrågan så säger även Martin Ivert att det här löser vi i god samverkan. Eftersom kommunen inte har några ekonomiska resurser, måste han mena att LKAB, ett vinstdrivande aktiebolag, kan spendera enorma summor på att flytta hus. Helt orealistiskt. Nej, i slutändan kommer det här inte att handla om att flytta någonting, utan att riva, Riva, RIVA. Möjligen flyttar man Kyrkan, men den kommer nog att förlora sin charm när den tas bort från sin nuvarande harmoniska placering.

Villaägarna

I en NSD artikel säger Jouni Hansen Haug vid LKAB

att företaget kommer att följa gruvlagstiftningen som innebär att man låter göra en extern värdering av fastigheterna vid en eventuell inlösen.

Berörda villaägare kommer alltså att sitta med en osäljbar villa i 10-30 år fram till inlösen!